dricker fiskar

varning för helt otroligt jävla lång text.

när jag var liten trodde jag inte på kärlek.
jag trodde att det var en illusion som växte bort så fort man fyllde arton. precis som problem, saknad, osäkerhet och förvirring. jag trodde att man var tillsammans med någon för att spara pengar, tid och energi och för att bara göra saker och ting enklare. fjärilar i magen var bara ett fint uttryck. nykära, fnittriga par ville bara ha uppmärksamhet.

efter ett tag insåg jag att man faktiskt kunde bli kär.
men att det mest var problem, hur man än gjorde fick man offra halva sin identitet och allt man stod för. kärlek var mest besvär och krångligt, det var bekräftelse hit och svartsjuka dit. jag tog det inte ens på allvar, det var bara något som fanns där, utan någon speciellt betydelse. att ha en pojkvän var en form av status, att ha en innebar att man var någon. någon som någon annan ville ha. och det var helt ok.

min oseriösa syn på kärlek levde kvar väldigt länge.
hellre ensam på egna ben än med någon annan och sitta i rullstol. när folk frågade vad det viktigaste i ett förhållande var sa jag att det viktigaste var att man inte hade något. men behöver jag när jag har mig själv? kramas kan jag med katterna, ligga kan man med vem som helst på krogen och prata ut har man vänner och mammor till. så vad fan fattas då? kärlek gjorde ändå bara ont. lovade mig själv att vara singel för alltid.

sen träffade jag honom.
jag försökte skriva ut mitt hjärta här, men texten gav aldrig mina känslor rättvisa.
men det här skrev jag i min dagbok vid den tiden.

"allt var bara en enda stor röra, och det enda jag kommer ihåg var att jag sa till min vän att jag nog tyckte om honom lite mer än jag borde"

"halv fem på morgonen blev jag hungrig och vi gick till statoil och köpte chips. jag ville hålla hans hand på vägen dit, men jag vågade inte. det var nog lika bra."

jag var så rädd vid den här tiden, jag bestämde mig nästan för att strunta i allt.
jag ville inte ge mig in på det där igen, det gör bara ont. jag ville bara ha det bra. jag var så rädd att vi skulle såra varandra, att du inte skulle kunna tas med mig, eller att jag inte var seriös nog för förhållanden.
men jag vågade. det var något som fick mig att våga. kanske var det den trygghetskänslan som sprider sig varje gång jag ser honom. kanske var det hur fint han ler från hjärtat. eller hur han pussar mig på pannan för att jag är så kort.

och nu sitter jag här i hans säng.
att våga vara kär i honom var som att stå på en brygga utan att ha en aning om hur vattnet under skulle vara. man stod där och tvekade för att vattnet under kanske skulle vara så kallt att det skulle kännas som att ha nålar igenom varje artär och muskel genom hela kroppen. kanske skulle luften skulle sugas ut ur lungorna tills man långsamt drunknade. det var det jag var rädd för, att drunkna. men istället så lärde jag mig att simma.

"jag måste tänka på att andas med honom, för ibland händer det att jag glömmer bort."